Andres Lokko säger att James Brown är 1900-talets viktigaste artist. Motiveringen är att JB inte bara förändrade musiken utan också hade en karriär med en politisk dimension som man inte kan bortse ifrån. Eller kan man det? Det är en rätt intressant fråga. Själv är jag oftast en stark anhängare av att lyssna på musik och stänga av alla kontexter som inte har att göra med själva musiken, med själva ljudet. Typ att strunta i vad Jimmie Rodgers betydde för fattiga amerikaner, strunta i att John Lennon var en working class hero, strunta i att att Elvis var vit och älskade svart musik. Hur bra är själva musiken?

Men innerst inne vet jag att det är fel. Man kan inte blunda för samhällsdimensionen i popmusik, lika lite som man kan göra det i någon kulturyttring. Eller man kan, men då ljuger man för sig själv. Man kan lyssna på Strauss och låta bli att tänka på att han skakade hand med Goebbels. Men jag vet inte om det är att föredra.

Den svenska rapparen Ken sa en gång i en intervju att han hellre låter sina kompisar göra hans beats, än att anlita någon som är bra på riktigt. Kanske dumt på ett sätt, men jag förstår vad han menar. För honom är det viktigare att en konstnär är en bra person än att han är en bra konstnär.

James Brown var nu knappast definitionen av en bra person. Det kan hans diverse exfruar och -flickvänner intyga. Men han har en position i USA:s historia av rasism och kamp för jämlikhet som är rätt unik. Det är därför som han inte bara hyllas jättemycket just nu, han hyllas jättejättejättemycket. I USA alltså. Kanske svårt att fatta (eller lätt att glömma) i Sverige vilket symbolvärde han faktiskt har.

Men det gör inte hans musik bättre för mig. Den är bra som den är, den är vad den är. Det är rytmer och jag älskar rytmer. Men av 1900-talets stora artister är det inte James Brown som jag håller närmast hjärtat, hur viktig han än var.


PS Min Nas-recension är uppe nu: http://www.digfi.com/default.aspx?id=10180