Efterrätten: årets 15 bästa album!

1. J Dilla - Donuts
2. Max Richter - Songs from before
3. Cassie - Cassie
4. Ryan Teague - Coins & Crosses
5. Jay-Z - Kingdom come
6. Ellen Allien & Apparat - Orchestra of bubbles
7. The Sleepy Jackson - Personality
8. The Radio Dept. - Pet grief
9. Kasumasa Hashimoto - Gllia
10. Ne-Yo - In my own words
11. The Game - Doctor's advocate
12. Hot Chip - The Warning
13. J Rawls - The Liquid Crystal Project
14. The Knife - Silent shout
15. T.I. - King

Det blev The Game ändå, som blev Årets Bästa Hiphopalbum Som Inte Är Ett Jay-Z-Album. Hoppar man bara över spår 2, 3, 13 och 14 så har man faktiskt en helt perfekt skiva. Och helt oklubbig är den inte: "Too much" har ju ett snyggt discostomp och Public Enemy-hyllningen "The Remedy" är ändå rätt hård. Dessutom använder sig The Game av gangstaklyschor på ett intressant sätt i "One night" - i refrängen sjunger någon tjomme "I only fuck with you on two occasions, when I'm drunk, when I'm high" och första gången man hör det himlar man bara med ögonen och tänker att det är en parafras på liknande låtar från "The Chronic 2001". Men grejen är att låten är den enda på skivan som uteslutande handlar om 50 Cent och den bittra fejden. The Game vill egentligen inte ta i skiten, pallar inte tänka på det, men när han är full blir han sentimental och upprörd och minnena väcks till liv. Så refrängen handlar inte om någon hoe som ska mackas, utan det är 50 Cent som han bara fuckar med vid två occasions. Elegant, faktiskt.

T.I. kom också med. Det bara blev så. Ett tag funderade jag på att ha Nelly Furtado på den platsen, men hennes skiva är faktiskt inte så bra i praktiken som den är i teorin. För många jolmiga skitlåtar, helt ärligt. T.I.:s skiva är inte heller perfekt, men här finns så många höjdpunkter - och, faktiskt, variation - plus att T.I. varit en så stor del av (mitt) 2006 att han ändå får den platsen.

Sådär, nu kan jag övergå till min verkliga uppgift: att dissa alla andras listor. See ya later.