Los Angeles

Publicerat i: Allmänt

Jag mår dåligt när jag tänker på Los Angeles. Eller inte dåligt, men det finns liksom ett kompakt nät av associationer som ger det hela en obehaglig stämning. Onaturlig värme, oändlig sol. The Doors. Motorvägar istället för gator. Korrumperade poliser. Knark. Red Hot Chili Peppers. Gängvåld. Kaos. Gangstarap. Porr. Mörker och dekadens och mörker och dekadens.

Igår visade SVT en konsert med 2pac från House of Blues i Los Angeles, 1996, inte så långt före hans död. Jag såg den och blev illa berörd. Han hade så mycket aggressivitet, så mycket bitterhet, det kändes så sorgligt. Sen kom Snoop upp på scenen och med honom ett gäng strippor. Allt var filmat med dåliga kameror och med en massa röda spotlights. Det var som en kokande gryta av våld, sex och funk. Vissa kanske tilltalas av det, det är ju suggestivt på något sätt, men jag blev mest illa berörd.

Jag har inget emot att så mycket hiphop handlar om sex. Det är livsbejakande, det är snarare alla kritvita artister som bara vill sjunga om olycklig kärlek som känns märkliga. Även om dessa artister gör bra låtar osv. Men det är skillnad på hiphoplåtar som handlar om sex och hiphoplåtar som handlar om att markera: I don’t love these hoes, ni vill bara ha mina pengar, fy fan vad jag föraktar er, vi kan ligga med varandra men that’s about it. Många rappare har med ett par såna låtar på varje album nuförtiden, och det lämnar alltid en lika otrevlig eftersmak. Det finns uppenbarligen en marknad för såna låtar och man kanske är naiv och lättlurad om man låter sig bli provocerad – att få publiken att tro att artisten är mer nihilistisk (läs: dum) och kontroversiell än vad han egentligen är, det är ju en del av försäljningsidén.

Men ändå. När man ser en konsert från 1996, innan den här typen av låtar blivit vanliga, känns de liksom mer uppriktiga och därför blir man illa berörd på riktigt. Men det har också att göra med beatsen: som alla vet är västkusten knappast platsen där intressanta och uppfriskande hiphopproduktioner kommer från, istället får man hafsigt hopslängda funkburgare, där någon spelar två mollackord på en billig keyboard. Man kan jämföra det med en låt som "Cross the border" med Philly’s Most Wanted: den fantastiska, studsiga Neptunes-produktionen och den allsångsvänliga refrängen gör att man inte tänker så mycket på textrader som "gettin my dick sucked with a gatt in my hand / bitch, it’s thug passion".

Men de hafsiga beatsen är en del av helheten, de är en del av Los Angeles. De är lika blasé som Larry David i "Curb your enthusiasm". I den serien – som är fruktansvärt rolig – lever Larry David ett deppigt, rikt och meningslöst liv. De namnlösa och ansiktslös rapparna i Outlaw Immortalz lever deppiga, fattiga och meningslösa liv. Även de namnlösa och ansiktslösa stripporna lever deppiga liv. Allt är dekadent och deppigt. Allt är mörkt och upplyst av röda spotlights. Allt är Los Angeles.

#1 - - messmer:

Jo, LA verkar vara ett dräggigt ställe alltså.

#2 - - VIKKI:

skit bra skrivet!

#3 - - ma:

du bör inte bara lyssna till media. alla städer har sina bakgator och mörka sidor, särskilt en så enormt stor stad som LA. ge det en chans istället, behöver ju inte hänga i down town och lyssna på hiphop liksom. allt är relativt..