1. Andres vs Jetset junta

Det märkliga är att båda verkar tro att de är olika varandra. I det extremt fåniga inlägget på jsj så förklarar de att "vi har båda vissa estetiska värden som vi utgår från, dessa är dock olika, och framför allt så är mina inte dikterade av Lokko"... chilla! Pallar inte med deras högtravande språk. Estetiska värden? Nej, ni har exakt samma värden som alla som skriver: ni vill framhäva hur balla ni är. Det är lugnt med mig. Men en text utgår inte från "estetiska värden" bara för att man skriver OM något som är estetiskt. En dassig musikartikel är forfarande en dassig musikartikel, oavsett hur intressant själva objektet är.

Men det blir så märkligt när de två olika "lägren" ska positionera sig mot varandra. De har pyttepyttelite annorlunda smak, that's it. Andres tycker sig se kvalitet i "cosmic american music" medan jsj skiter i Gram Parsons och Primal Scream, okej. Men annars! Är de inte alla vita manliga svenska elitistiska kulturjournalister? Har de inte exakt samma syn på kläder och popkultur och "modernism"? Gillar inte alla Ralph Lauren och Maher Shalal Hash Baz? Fan, det är ju exakt samma sak. Kom tillbaka när någon av er skriver om Duke Ellington eller Haydns stråkkvartetter eller har lite koll på politik. Alla älskar ju att se på sig själva som politiskt medvetna, men ingen (det här gäller alltså typ alla musikjournalister) har något vettigare att säga än slagord importerade av typ The Clash eller Paul Weller. Kom tillbaka när ni har pluggat juridik, eller bott i Libanon.

En sak till: jag blir fan upprörd när folk reducerar The Tough Alliance eller The Embassy till, vad ska man kalla det, ett destillat av referenser och förhållningssätt till omvärlden, populärkultur och begreppet modernism. Fatta, att TTA har anammat lite casualelement är det minst attraktiva och det minst intressanta med dem. Jag skiter väl i om de är anglofiler eller ej, det som gör dem bra är att de skapar FANTASTISK MUSIK. Låtar som är straight up underbara, och man behöver inte ha en kontextuellt filter för att uppskatta dem. Faktiskt.

2. Fredrik Strages val av vigselförrättare vs dumma journalister

Ärligt. Som den andra Annika skrev på skunk: var är humorn? Chilla med att hojta om "de som ska bevaka makten umgås med de som innehar den", det är fan inte det det handlar om. Vi snackar Fredrik Strage här. Han skrev att Geoge Clinton har en ananas på huvudet. Inte Bill Clinton. Han skriver inte på Idé&Kritik-sidorna, inte på ledarsidan, inte i A-delen, han skriver om hårdrocksband med hundar som vokalister i de mer nöjesbetondade delarna av kulturbilagan. Det är nog ingen risk att han tänker "hm, nu ska jag skriva en dissig recension av det där electrobandet från Söder, men nej just det, det kan jag inte, min kompis Leif Pagrotsky sjunger ju i det bandet!". Not likely.

Att Pagrotsky valdes som vigselförrätare kan ses på flera positiva sätt. Det kan vara postironiskt och basically en kul grej. Det kan vara en demokratisk tanke: om vi nu alla är lika mycket värda, varför ska jag inte få vigas av en minster? Varför måste jag känna mig underlägsen och han känna sig överlägsen? OK det kan man problematisera en del kring, men ändå. Ni fattar.

Jag tycker att det är ytligt och onyanserat att bli upprörd över en sån här grej. Ta det för vad det är. Strage ska gifta sig, det är kul, var glad för hans skull. Pagrotsky får lajva lite, utan alvöron och dolk dessutom, det är väl kul för honom. Chilla. Goddamit.