pet grief

Publicerat i: recension
radio dept

Varför har folk sluta kommentera mina inlägg? Skit samma, här kommer ett till. Kan inte låta bli.


Fan vad jag gillar den nya Radio Dept-skivan. Alla recensioner skriver att den är jättelik den första. Håller faktiskt inte med om det. Visst, det är samma band och i grund och botten samma sound, men allting är mycket ljusare, mycket mer stillsamt, den vemodiga stämningen är mer subtil. Folk har skrivit om att det är mindre gitarrer. Men ingen skriver om de underbara flygeltonerna. Johan & co har snöat in på de där riktigt tunga, dramatiska ljuden som man får när man spelar bastoner på en flygel. Elegant, för att inte säga genialiskt.

Just nu skulle jag kunna säga att den här skivan är bättre än den förra. Mindre hittig kanske, men jag gillade å andra sidan alltid de episka låtarna ("Lost and found"!) mer än de omedelbara ("Why don't you talk about it" etc), även om alla är fantastiska låtar. Det balla med Radio Dept är att de går in för att göra musik som har den simpla ambitionen att vara så vacker som möjligt. Det kan gå hur snett som helst, bli hur tråkigt och uddlöst som helst. Faktiskt. Men inte för Radio Dept, eftersom de tvinnar så underbara melodier över sina kristallpalats till ackordföljder och gnistrande beats. Allt är isblått, allt skimrar, allt är så vackert.