Alltså, vad är grejen med att smälla upp en intervju med Morrissey som årets händelse? Redan i förra numret publicerade NG en liten snutt av denna Monumentala Intervju som vi skulle dregla över, och i det nya numret rullas röda mattan ut och skiten publiceras i sin helhet. Att intervjun var rätt bra hör inte hit - det är perspektivet som förbryllar mig. Brukar inte NG åtminstone försöka handla om det som är nytt och fräscht?

Morrissey var het för tjugo år sen. 20 år, det är en lång jävla tid. Han gjorde en (väldigt) bra skiva igen för tolv år sen, och det är också en lång tid. Kul för honom och hans patologiska fans om han fortsätter släppa nya skivor, men varför låtsas som om Moz var en angelägenhet för människor i allmänhet? 2006? Kom igen. Som den andra Annika ordvitsigt sammanfattade det senast vi pratade: "Är det inte lite mossigt, lite mozzigt, att göra en intervju med Morrissey? Vad kommer i nästa nummer, en intervju med The Cure?" Jag måste erkänna att jag gillade "First of the gang to die" som fan när den kom. Men sen kom jag på att den var skrämmande lik Suedes "Trash". Nyckelordet är "Hultsfred-anthem".

Emelie Thorén skrev annars en rätt bra recension av den nya skivan. Jag hade svårt för Emelie innan, men nu inser jag att hon är värd respekt, eftersom hon totalt skiter i den musikjournalistiska kanon. Hälften av hennes recensioner börjar med "jag har aldrig hört det här bandet innan" och följs av antingen "...men nu ska jag fan kolla upp de gamla skivorna" eller "...och jag vill inte höra det igen". Och det är rätt sympatiskt, för hon framstår som både fördomsfri och självständig. Jag delar visserligen inte hennes smak alls - hon brukar hylla typ nya svenska gitarrpopband - men jag föredrar att läsa henne framför journalister som ängsligt hyllar typ Outkast eller Khonnor utan att själva veta varför. I sin recension av nya Morrissey hinner Emelie påpeka att det bara är äldre män som är hans fans, att han var snygg en gång i tiden men inte är det längre, samt att han inte borde gnälla längre eftersom han bor i Rom och lever feta livet. Men det är ingen slentrianmässig dissrecension, för hon gillar skivan. Jag tycker det är bra när folk kan vara kritiska även mot sånt som de är positiva till.

Anyways. När vi ändå pratar om Nöjesguiden så skulle jag vilja passa på att tacka Emil Arvidsson som tipsade om Ellen Allien. Skitbra skiva ju.
#1 - - P:

ash du förstår inte.