Steven Spielberg alltså. Har alltid hatat honom. För tre år sen promenerade jag och Oxford-Petter (eller var det CM?) på Champs-Elysées och utanför Fnac var det helt crowded med folk. Det var i samma veva som "Catch me if you can" visades.
- Vad händer här? frågade jag
- Steven Spielberg, Tom Hanks och Matt Damon är här och skriver autografer.
- Shit, ska vi inte gå dit och spöa upp dem?
Sedan "Good Will Hunting" har Matt Damon stått högt upp på min svarta lista. Tom Hanks har också många synder bakom sig, och Spielberg är ju i allra högsta grad medansvarig för att det fina Hollywood-70-talet förvandlades till ett blockbusterhelvete.
Men nu har jag sett "München" och jag är imponerad. Det intressanta är ju att det är andra sidan av "Schindler's list"-myntet, Spielberg tar itu med sin judiska identitet. På det sättet är ju det här den kanske mest personliga filmen som han gjort, det är så nära vi kommer hans tankar och åsikter. Man undrar om han delvis har dåligt samvete för att ha gjort en film som "Schindler's list"? Alltså man kan ju inte fronta på det som skildras i en sån film, men hela Israelfrågan är lite mer komplex än "det judiska folket har fått lida som fan - de förtjänar att få ett eget land". Det som skildras i "München" är allt annat än fint, och till skillnad från "Schindler's list" (och till skillnad från nazisterna vs judarna) är det inte så himla självklart vem som är ond och god.
Rent filmhistoriskt är det en intressant utveckling. Från filmer som "White heat" eller "The asphalt jungle", där skurkarna kontroversiellt nog var huvudpersoner och hjältar som man hejade på, till det här: israeliska agenter som i en spännande thriller letar upp och mördar palestinska terroristledare. Lika kluvna känslor som biobesökarna på 1930-talet hade när de sympatiserade med den vidrida James Cagney, lika kluvna känslor får vi idag som får följa Avner och hans A-Team av vidriga patriotiska mördare.
Spielberg vågar inte gå så långt att han visar palestiniernas lidande, men han har i alla fall en liten scen där en arabisk terrorist får förklara för Avner hur palestinierna känner inför landet som de fördrivs ifrån. Hur desperation, stolthet och hämndbegär hänger ihop. Avner blir aldrig en hjälte, istället blir han fucked for life. Scenen där han har sex med sin fru men bara kan tänka på död och kaos var lika obehaglig som effektiv.
Det enda som var dåligt med filmen var att den hade en typisk femme fatale. Den vackra, sexiga och självsäkra kvinnan som stöter på Avner - hon visar sig givetvis vara en mördare. Lita aldrig på en kvinna som inte är lugn och snäll, det är ett budskap som männen i Hollywood aldrig tröttnar på att ge oss.
- Vad händer här? frågade jag
- Steven Spielberg, Tom Hanks och Matt Damon är här och skriver autografer.
- Shit, ska vi inte gå dit och spöa upp dem?
Sedan "Good Will Hunting" har Matt Damon stått högt upp på min svarta lista. Tom Hanks har också många synder bakom sig, och Spielberg är ju i allra högsta grad medansvarig för att det fina Hollywood-70-talet förvandlades till ett blockbusterhelvete.
Men nu har jag sett "München" och jag är imponerad. Det intressanta är ju att det är andra sidan av "Schindler's list"-myntet, Spielberg tar itu med sin judiska identitet. På det sättet är ju det här den kanske mest personliga filmen som han gjort, det är så nära vi kommer hans tankar och åsikter. Man undrar om han delvis har dåligt samvete för att ha gjort en film som "Schindler's list"? Alltså man kan ju inte fronta på det som skildras i en sån film, men hela Israelfrågan är lite mer komplex än "det judiska folket har fått lida som fan - de förtjänar att få ett eget land". Det som skildras i "München" är allt annat än fint, och till skillnad från "Schindler's list" (och till skillnad från nazisterna vs judarna) är det inte så himla självklart vem som är ond och god.
Rent filmhistoriskt är det en intressant utveckling. Från filmer som "White heat" eller "The asphalt jungle", där skurkarna kontroversiellt nog var huvudpersoner och hjältar som man hejade på, till det här: israeliska agenter som i en spännande thriller letar upp och mördar palestinska terroristledare. Lika kluvna känslor som biobesökarna på 1930-talet hade när de sympatiserade med den vidrida James Cagney, lika kluvna känslor får vi idag som får följa Avner och hans A-Team av vidriga patriotiska mördare.
Spielberg vågar inte gå så långt att han visar palestiniernas lidande, men han har i alla fall en liten scen där en arabisk terrorist får förklara för Avner hur palestinierna känner inför landet som de fördrivs ifrån. Hur desperation, stolthet och hämndbegär hänger ihop. Avner blir aldrig en hjälte, istället blir han fucked for life. Scenen där han har sex med sin fru men bara kan tänka på död och kaos var lika obehaglig som effektiv.
Det enda som var dåligt med filmen var att den hade en typisk femme fatale. Den vackra, sexiga och självsäkra kvinnan som stöter på Avner - hon visar sig givetvis vara en mördare. Lita aldrig på en kvinna som inte är lugn och snäll, det är ett budskap som männen i Hollywood aldrig tröttnar på att ge oss.