Jag vet inte. Jag gillar jazz, och jag gillar att spela piano. Det är allt. Jag vill inte bli nån Robert Wells, och inte nån Yo-Yo Ma heller för den delen. Who gives a fuck, jag vill bara spela lite piano och bli lite bättre, träffa lite folk som gillar jazz. Kanske starta en hobbygrupp som Woody Allen. Men fan vad naivt, jag kom dit och blev KROSSAD.
Jag var rätt malplacé där, bland alla kids som var fem år yngre än jag och som gått på musikgymnasium eller bara var jävligt begåvade. Jag har aldrig känt mig så indie i hela mitt liv som när jag satt där och fumlade med pianotangenterna. Vad fan vet jag om modala skalor och motivisk improvisation? Jag hade bara en idé och att jag skulle gå på folkhögskola och bara gå in för musik ett tag. Göra något annorlunda ett tag. Det verkade så trevligt. Men it ain't gonna happen.
Jag vet inte varför jag så gärna vill gå på folkhögskola. Eller jag vet, det är panik inför att bli vuxen, att bli klar med sin utbildning, att bege sig in i den riktiga världen. Vuxenvärlden omfamnar mig lugnt men jag vrider mig ur den obeställda kramen. Fuck you, jag vägrar! Andres Lokko skrev att Radio Dept var ljudet av att hänga kvar, att inte vilja ta det sista steget in i vuxenlivet. Men då hade han inte hört ljudet av Annika Flynner som slickar igen kuvertet med sin ansökan till folkhögskolan. Äkta naivitet, äkta desperation, äkta idiot.
shit. nu var du bäst igen. suverän text. så känns det varje dag.