Jag såg nyss Joseph Loseys "Monsieur Klein" med Alain Delon i rollen som överklassens mest naiva man i Paris under andra världskriget. Jag är så himla lättpåverkad av film (fast det är nog en en bra grej), så när jag gick ut från biografen och in i en liten kiosk för att köpa ett Euro City-telefonkort så kändes det som om jag skulle fixa fram falskt pass för att kunna fly från landet och från nazisterna.
Det är svårt att "landa" från en film om man inte har någon som man ser den med och som vill prata om den efteråt. Som tur var hade jag med mig en av mina bästa vänner, min mp3-spelare. När jag cyklade hem spelade den The Knifes "Marble house" för mig och det var just vad jag behövde. Allvaret gjorde mig lugn, ett hav av vackra synttoner skiljde mig från solskenet och vimlet på stan. Rytmen i den låten låter faktiskt precis som böljande havsvågor, melodin skulle kunna vara sjungen av någon som ror. Det är fint.
Alltså det var inte VÄRLDENS bästa eller mest starka film eller nåt. Men man behöver alltid lite eftersnack.