Att boxar har en tydlig målgrupp - skivsamlande män som skulle ge sin högerarm för att få se Bob Dylan live 1966 - är ingen nyhet. Mer intressant är att det finns så få boxar med kvinnliga artister. Jag kan bara komma på två: Aretha Franklin-boxen och Supremes-boxen. Hur kan detta komma sig? Det finns ju hur många kvinnliga artister som helst (nåja) som har en lång karriär och många album och singlar som fått klassikerstatus. Varför finns det ingen box med Joni Mitchell, Dolly Parton eller Laura Nyro? Alla dessa är ju artister som Skivsamlande Män uppskattar. Det är ju en grej med jazz, där finns det pinsamt nog nästan inga högaktade kvinnliga artister (skulle vara Mary Lou Williams). Men det är faktiskt annorlunda med pop, rock och soul. Varför finns det en box med Nick Drake men inte någon med Sandy Denny?
Jag har en jättebra dubbel-cd med Ann Peebles, "The Complete Ann Peebles on Hi Records, vol 1". Det finns en vol 2 också, även denna en dubbel-cd. Varför satte man inte ihop dessa fyra skivor till en box, med en påkostad förpackning och fet bok? Det finns ju boxar både med Al Green och hela Hi Records. Svaret måste vara att det inte finns en marknad för en Ann Peebles-box. Trots att hon gjort ett album som John Lennon sagt att det räddat hans liv - är det inte sådant som gör att Skivsamlande Män vill köpa skiten? Är det skivbolagen som fortfarande inte ser kvinnliga artister som lika seriösa och viktiga som manliga?
Boxar riktar sig till Skivsamlarna, och Skivsamlarna är en väldigt homogent manlig grupp. Detta är sjukt i sig, men det är inte det som jag vill åt just nu. Hur tänker skivbolagen - skulle de ge ut fler boxar med kvinnliga artister, om det funnits fler Skivsamlare som varit kvinnor? Tror de att man bara köper skivor med artister av sitt eget kön? Eller har de rentav rätt - tycker de skivsamlande männen i allmänhet att kvinnliga artister känns mindre angelägna? Så jävla knäppt, hela grejen.
Det finns en box som jag vill ha mer än någon annan just nu, och det är "One kiss can lead to another - girl group sounds lost and found". Allmusic hade den på sin årsbästalista, men det dröjde månader innan någon svensk tidning skrev om den. Hur som helst, den borde vara hur bra som helst, fantastiska poplåtar utan vare sig distade gitarrer eller brittiska män som inte kan sjunga. Det sorgliga är att den boxen aldrig hade givits ut om det inte vore för att PRODUCENTERNA till dessa poplåtar, som är MÄN, hade haft hög status bland skivsamlare. Detta är helt sant - för hur många har köpt de skivorna med Ronettes som inte är producereade av Phil Spector? Inte jag heller, men ändå...
Det finns faktiskt en Dusty Springfield som jag gärna skulle vilja lägga vantarna på. Och jag tror att det bara finns 2-3 låtar från "Dusty in Memphis" representerade (och den skivan har man ju redan!).
Den box jag värderar högst är Smokey Robinson-boxen. Scott Walker boxen (5 CD)ser lite billig ut (magert med info om Scott och Walker Brothers)men musiken motsvarar naturligtvis alla förväntningar.
Sloop John B vidrig? Det var vidrigt sagt!