De senaste veckorna har jag lyssnat väldigt mycket på Ellen Allien & Apparat, Isolée och Ada. Och det som gör de här skivorna så bra är att de är fulla av fantastiska ögonblick, sublima passager - vackra ljud. Att säga att en elektonisk popskiva låter "spännande" tänder feta varningslampor, för det är sånt som medelålders rockmän säger typ när de upptäcker Prodigy tio år efter alla andra. Spännande är ett farligt ord, det indikerar att man är helt lost och förbryllas av den här musiken. Men samtidigt handlar mycket av det jag gillar med techno om spänning, om överraskningar och experiment.
Det är med techno som med frijazz. Ett kontrakt har undertecknats om att göra musiken enligt nya regler och delvis strunta i de gamla konventionerna. I frijazzens fall handlade det om att överge Tin Pan Alley-låtarna (och låtarna som lät som Tin Pan Alley-låtar) och istället försöka göra en ny typ av jazzlåtar. För technons del handlade det om att strunta i det gamla popmönstret med sång, texter och refränger. Att överge de traditionella instumenten för elektroniska ljud som kan låta HUR SOM HELST innebär att öppna upp en dörr till en oändlig värld av ljud. Det är fascinerande. Men med frihet kommer ansvar, och det gäller att ersätta den gamla dynamiken med en ny. Det är inte alla som fixar det - hence den ganska stora högen av intetsägande frijazz och techno - men de som gör det skapar enastående musik.
Jag är ju en melodifascist, det ska jag inte sticka under stolen med. Men det trevliga är att de senaste årens technosensationer OCKSÅ är galna i melodier. Melodier är som utsträckta händer mellan kompositör och lyssnare, det är repen vi har att hänga tag i, de anvisningar som leder oss in i musiken. Så de senaste årens melodiösa techno är bland det bästa som hänt musiken sedan Timbaland om du frågar mig. Även om det ofta är bra dansmusik också så är det inte det som gör att jag älskar det. Det är melodierna. De välregisserade atmosfärsbyggena. Och de vackra ljuden.
Har du missat att i år är Prodigy-året nr.1? Hallå, farfar?